Något ljus i tunneln?

Historik. Den rovdjurspolitik vi har idag är gammal och orättfärdig. Den bottnar i önskemål om att återintroducera vargen strax efter att den fridlystes i mitten på 60-talet av några medlemmar från WWF, SNF samt Svenska Jägarförbundet. Idén, som verkade lovvärd, vann politikernas gillande och pengar sköt till.

Med flera decenniers intensiv och framgångsrik propaganda ledde det slutligen fram till riksdagsbeslutet 2000/2001. Riksdagsbeslutet från förra hösten, En ny Rovdjursförvaltning, är huvudsakligen endast en fortsättning på den tidigare, En sammanhållen Rovdjurspolitik från år 2000/2001 som tillkom under Göran Perssons tid som statsminister. Björn-, varg-, lo- och järvstammarna ska tillåtas öka till de långsiktigt hållbara miniminivåerna som finns angivna i bilagor till En sammanhållen Rovdjurspolitik, dvs. minst 5000 vargar och björnar.

Alla med någon insikt om djur och natur i vårt land förstår att det betyder katastrof, men det är vad som gäller. Alliansregeringen vågade inte ändra på denna politik som upprör allt fler i snabbare takt än vargstammens ökning.

Skador på hundar och tamdjur fick vi med den första vargen. Vissa menar att vargen är olagligt inplanterad i Skandinavien, men det blir svårt att bevisa. Indicierna pekar däremot tydligt på att så kan vara fallet, när det stämmer på pricken med målsättningen i Projekt Varg från 70-talet. Folkpartiet, Vänstern och Miljöpartiet är de tre tydligt uttalade vargälskande partierna men ingen toppolitiker inom något av de övriga riksdagspartierna har vågat ifrågasätta gällande oordning.

Nuläget. I våras skedde den första vargjakten i landet på länge. Bakgrunden är oklar men jag tror att det var planerat sedan länge för att vinna vargdrabbades förtroende och därmed stöd för att fortsätta med samma politik. Andra menar att jakten är ett resultat av de båda jägarförbundens strävan, tillsammans med bl.a.,Kennelklubben och Rennäringen att få beskatta vargstammen som orsakar allt större skador och därmed kostnader.

Miljöminister Andreas Carlgren lyckades åstadkomma en lösning där vi alla idag står som förlorare.

Jakten är tillfällig, nya vargar ska släppas ut i vår natur (och dessa områden undantas från jakt nästa år) samt det värsta, det hotades med uteblivna stödpengar (våra egna jaktkortspengar som delvis går tillbaka till jägarförbunden) om inte jägarförbunden verkar för utplantering av ryska vargar och en livskraftig svensk vargstam.

Aktuell rovdjurspolitik har som mål att rovdjursstammarna ska växa tills en balans uppstår emellan dem och bytesdjuren. Det innebär m.a.o. att inget jaktligt uttag eller beskattning blir möjligt. I det nya älgjaktsförslaget finns formuleringar som säger att mat till rovdjuren går före mänsklig beskattning (jakten). Jag känner inte till att något av jägarförbundens ledningar ens reagerat över detta. Våra respektive jägarförbund har valt pengarna före sina medlemmars bästa och medverkar nu till att den svenska allmogejakten snart är ett minne blott.

Läget är verkligen dystert.

I debatten som förs är det nästan omöjligt att få kritiska åsikter tryckta i våra medier, däremot gäller motsatsen. Men även våra medier styrs av staten med presstödet varför de väljer det politiskt korrekta före en korrekt beskrivning.

Även här står vi enskilda individer som förlorare.

Nåväl, där debatten förs, på tidningarnas webbsidor där artiklar får kommenteras är språket hårt och åsikterna väldigt polariserade. Mängder av elaka ogenomtänkta argument och framförallt ett starkt jakt- och jägarhat finns att läsa.

Vi kan här se resultatet av urbaniserad barn och ungdomar som helt saknar egna kopplingar och erfarenheter av ett liv närmare naturen. Hur ska man då, kunna tro de glesbygdsboendes påstådda obehag när det strider emot vad rovdjurspropagandan predikar genom lärare, läromedel, radio, TV och besökande påtryckare från de5stora?

Denna falska information som sprids måste upphöra, och det är enkelt, dra in skattefinansieringen. Det bör vara en hederssak för regeringen. De få mer seriösa vargförespråkarna argumenterar i huvudsak emot kritikerna i stället för att argumentera för rovdjuren. Men det är inte så konstigt faktiskt, när det finns tusen och ett skäl att peka på nackdelarna med t.ex. vargen går det inte att finna ett enda exempel på något konkret positivt. Det handlar uteslutande om personliga känslor och tro.

Ingen känd Skandinavisk art är beroende av något av de större rovdjuren för sin överlevnad. Det är lögn att påstå att t.ex. vargen fyller en viktig ekologisk funktion. Det är också lögn att påstå att vargen är utrotningshotad.

Finns någon anledning att tro på en ändring?

Ja, jag kan faktiskt se en uppvaknande och ansvarstagande från befolkningen och våra myndigheter. Att Jordbruksverket nu tagit tag i frågan om de sjukdomar vargen sprider är ett steg i rätt riktning. Att det med internet i funktion är omöjligt att ljuga för sin befolkning betyder att allt fler börjar ifrågasätta aktuell rovdjurspolitik.

Ökad kunskap leder till en omprövning, det som råder nu är inget annat än ett övergrepp på delar av befolkningen och därmed orätt, ja helt enkelt mycket dålig politik. Vargfrågan kommer inte att dö. Vargen själv, genom sina skador kommer att få allt fler att kräva en ändring av en orättfärdig politik. T.o.m. politikerna kommer att låta annorlunda när de ser folkets vilja. I valet höst ser jag inget annat parti än det nybildade Landsbygdsdemokraterna att rekommendera. En blankröst är ett alternativ för den fege.

PS 111020! Tyvärr fick jag totalt fel angående jordbruksverket som likt ett flertal andra myndigheter givit upp kampen mot dvärgbandmasken utan att ens ha försökt. DS.

%d bloggare gillar detta: