Kaffekoppsmetoden.

Statens rovdjursutredare Lars Erik Liljelund har idag överlämnat sitt arbete. Lar Erik Liljelund är ingen psykopat utan en väluppfostrad lojal statstjänsteman som gav ett jakande svar när han tillfrågades, som förväntas av en bra tjänsteman även som  pensionerad. Extra klirr i kassan skadar väl inte heller. Jag läser nu och förvånas så långt inte det minsta men vill delge er läsare följande. Utredningen innehåller mycket onödigt tycker jag, för varför skriva massor om vad folk tycker och varför liksom hur det har förändras över tid? Detta har ju från första stund styrts helt utanför vad demokrati egentligen borde innebära, av staten och dess myndigheter m.a.o. Men vet ni vad kaffekoppsmetoden betyder? Så här står det ordagrant på sidan 41 i utredningen:

”Förtroende för myndigheter
Det är länsstyrelsen som utgör förvaltningsmyndighet på det lokala
och regionala planet. Bara länsstyrelsen har direkt kontakt med de
personer som drabbas negativt av rovdjuren. Då en lantbrukare har
fått djur rivna är det länsstyrelsens besiktningsman som kommer
till platsen. Viltskadecenter vid Sveriges lantbruksuniversitet har
påtalat att de personliga kontakterna med drabbade är en mycket
viktig länk i kedjan som utgör förvaltningen. Om en person drabbats av
ekonomisk och annan typ av skada och inte får ett respektfullt och
professionellt bemötande så sätts förtroendet för hela förvaltningen på
spel. Dessa kontaktytor är därför väldigt viktiga och dialogen är en
nyckelfaktor. Då länsstyrelsens tjänstemän eller besiktningsmän tar
god tid på sig och för längre samtal med drabbade, populärt kallat
”kaffekoppsmetoden”, har det angetts att de drabbades förståelse
och attityd till myndigheten kan förbättrats avsevärt.”

Jag blir illa berörd av att läsa detta. Det påminner så tydligt om det som kallas baggböleri och beskrev denna teknik när de slipade skogsbolagsherrarna lurade av bönderna sina skogar på landet på 1800-talet.

Jag reflekterar också hur lätt eller svårt det skulle vara för myndigheterna att ”utbilda” landets befolkning till att bli negativa till stora rovdjur. Idag är ju missionen att ”utbilda” oss att bli positiva till rovdjuren. Inget nämns naturligtvis om detta men min gissning är att det vore en barnlek att göra oss svenskar rovdjursnegativa. Rovdjuren innebär ju de facto en mängd olika konkreta negativa konsekvenser! Det är t.o.m. troligt att en negativ inställning till rovdjuren skulle vara majoritetens åsikt idag om inte det satsats miljoner under flera decennier för att påverka oss i annan riktning.