Sveriges vargar – ett experiment som gått snett.

Bakgrund.

Den 28/6 skrev Frans-Henrik Schartaus en insändare i VLT med följande rubrik: Kommer Naturvårdsverket att tilldela Kolmården en varning?
2 dagar senare, den 30/6, lämnar Olov Trosten, som Regionombud för Rovdjursföreningen i Västmanland, en replik på samma tidnings Åsiktstorg. Som bekant är Svenska Rovdjursföreningen ett litet sällskap individer med en fanatisk uppgift att i alla lägen försvara vårt största levade gissel, vargen. Föreningen består blott av ca. 4000 medlemmar, inkl. familjemedlemmar, och är mest troligt skapad av ekosoferna och vargälskarna på Naturvårdsverket, för att få en opinion bland folket för sina egna övertygelser och syften. Föreningen har dessutom remisstatus i rovdjursfrågor och det kan knappast någon annan än Naturvårdsverket själva skänkt dem. Här gäller tydligen regeln att ändamålet helgar medlen, eller med andra ord, alla medel är tillåta för att försöka frälsa svenska folket med vargen. Hittills har dock det mesta gått snett, och efter det att vargarna berövade en kvinnlig djurskötare livet på Kolmården förstår de flesta idag att rovdjursfrälsarna har farit med osanning om vargen så det stått härliga till.

Nåväl, artiklarna i VLT som jag refererar till finns tyvärr inte på webben, men jag kan förmedla Trostens replik i pdf-format. Det är f.ö. inget att läsa, vi känner igen psalmerna.

Men Å.S. har läst och skickat in sitt gemäle till tidningen men det finns även här att läsa, se nedan.

Sveriges vargar – ett experiment som gått snett.

Han inleder med att ”vi självklart tar hänsyn till människors oro för rovdjuren” men avslutar artikeln med att påstå att det inte ska ses som skäl för skyddsjakt på vargar i bebyggda trakter vilket förstås innebär hela Sverige möjligen undantaget vissa delar av renbetesområdet.

De vargar i Kolmården som skulle ge allmänheten faktainformation och skapa acceptans för vargar som ofarliga för människan, har nu inte längre något med vilda vargar att göra säger Trostén.

Kolmårdens experiment är inte förenligt med svensk lag, men de har haft dispens säger Trostén, ”ett experiment som gick fel”.

Det svenska experimentet med varg i ”vildmarken” bland bebyggelsen i mellansverige har nog också fått dispenser men det döljs av sekretess så att det experimentet inte framstår (förlåt, påvisas) som olagligt. Experimentet matas med multimiljoner för att öka acceptansen för varg. Skadliga bieffekter skyms genom att inga konsekvenser, utom för kvalitetssäkrade direkta dödsfall bland tamdjur, ersätts. Indirekta skador rapporteras inte, och viftas bort med att det får man ersättning för –  med löjliga summor, numera inbakat i Landsbygsprogrammet (där för övrigt fäbodbruket skall uteslutas enlig NVVs förslag).

Trostén funderar kring experiment med pitbulls i skogen och vem som skulle få ansvaret!

Märker inte Trostén att ingen tjänsteman behöver befara att stå till ansvar för sin tjänsteutövning om han inte gör något brottsligt eller trotsar rutiner eller överordnade. Skador mot befolkningen är alltid enskilda olyckliga fall, som löses för framtiden genom att se över rutinerna. Forskare avlönas numera främst i proportion till skicklighet i formulering och PR om sina projekt.

Trostén fortsätter att hävda att det ”huvudsakliga argumentet för kritiken är människors oro!”

Att fäbodbruk läggs ner, att betesprojekt i Dalarna avbryts för att det inte går att rekommendera bönder att ha betesdjur för att hindra igenväxning av byarna är inget bekymmer för Trostén. Att djurhållare slutar med betesdjur när den hjälp de skulle fått istället blir förtal och klander för att de inte tar hand om sina djur likaså. Västmanlands ombud i Rovdjursföreningen har gjort publicistiska beskyllningar att djurhållarna slarvar med stängsel för att få ersättningar för dödade djur. Även mot det par i Västmanland som kanske gjort den största satsningen av alla på dessa rekommenderade stängsel som bl a syns här

Myndigheterna (även de som skulle ha ansvar för att skydda hotade traditionella djurhållningar) gömmer sig bakom en slogan som blivit en princip ”det är djurhållaren som har det fulla ansvaret för sina djur – oavsett rovdjurssituationen”. Sverige har ingen ansvarig för att efterleva artikel 8j i Konventionen om bilogisk mångfald.

Åke Skogevall 120630

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: