Rovdjurspolitikens oanade konsekvenser, 2.

Här kan vi läsa om vem som bestämmer om hur många vargar vi ska ha.

Politikerna är i färd med att avveckla sig själva.

De vill inte ta beslut, vad har de då för funktion? Däremot tog de beslutet 2009, när det de klubbade igenom, En ny rovdjursförvaltning. I den fick Naturvårdsverket den FÖRESKRIFTSRÄTT de själva framförde önskan om i sitt ”En modell för ett utökat regionalt ansvar för rovdjuren m.m.” som föregick riksdagsbeslutet.

Jag skrev så här om detta då, 2009  vilket är nästa blogginlägg.

Om denna föreskriftsrätt har jag nu skrivit femtioelva gånger men ingen här eller annorstädes har kommenterat detta. Men  i.o.m. denna avsade sig politikerna utformningen av regelverket för rovdjuren. Dock har de fortfarande det övergripande ansvaret, det slipper de inte undan.

Vi vet idag att sårbarhetsanalysen gav ett lägsta antal om 38 vargar för att inte risken att dö ut på 100 år är större än 10%. Till den har det lagts till en säkerhetsmarginal. Nu pratas det om ytterligare en säkerhetsmarginal för gynnsam bevarandestatus? Ingenstans står något om 2 säkerhetsmarginaler och även den första löses med nyinköp från Ryssland vi en osannolik katastrof.

Naturligtvis är frågan av politisk natur, filosoferna har ingen beslutsrätt. För vetenskaplig är inte frågan. Påståendet från Naturvårdsverkets rovdjurspropaganda, att vargen måste finnas i det ekologiska systemet för den fyller en viktig funktion, saknar relevans. Då måste ju vi människor finnas här av samma skäl, och den starkaste överlever och bestämmer, är det inte så valserna går och lögnerna låter. Argumentet från propagandan att vargen är god och behövs och att människan är ond och elak, är naturligtvis bara trams och nonsens.

 

Säg att vi beslutar om max 120 vargar i Skandinavien.    

 

Då får vi en frilevande vargstam här som i huvudsak är avskiljd från sina artfränder längre österut, men som hålls genetiskt friska med regelbundna importer. Vid en eventuell katastrof som drabbar denna vargstam kan vi på kort tid ersätta stammen med nyinköp av vargar från Ryssland. Ingen olycka skedd kan man uttrycka det. Men hur realistiskt är det?

Vi vänder på resonemanget och kalkylerar att en katastrof drabbar vargens östliga utbredning – dess kärnområde. Samtliga vargar från Ladoga till Vladivostok, 600 mil i öst-västlig riktning dör av den olyckan, men våra på den Skandinaviska halvön överlever.  Ryssar och andra kan då köpa (vi lär väl skänka bort dem) av oss för att återuppbygga sina förlorade stammar, hur realistiskt är det?

 

Se sanningen i vitögat och var ärlig. 

 

Nej, naturligtvis är det endast fantasier utan någon som helst vetenskaplig verklighetsgrund och hela idén med en stam i Skandinavien är av de skälen helt meningslös (dumheter m.a.o.). Däremot, vilket kan utgöra beslutsunderlag, om EU, forskare och andra vill ha tillgång till vargar i landet kan de hållas i hägn. Det är endast att hitta lämplig markägare och bygga hägnet var som helst i landet. Där utanför ska vargarna, eller vilken blandning det nu är, hållas fredlösa. De är skadedjur och ska behandlas som sådana. Någon roll att spela har de inte, lika litet som människan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: