Så gick det till när vargen återkom till Skandinavien.

Här nedan kan bilagan, till mitt medborgarförslag som postades 25 januari, om hur det gick till när vargen kom åter (vargodlingen började), studeras.

Kortfattad historia och bakgrund till nuvarande rovdjurspolitik.              Bil.1

Denna politik torgfördes inte av några innevånare i vår kommun, faktiskt inte heller av någon i annan svensk kommun. Inget politiskt parti har drivit denna fråga politiskt från grunden. Tillkomsten av idén att återinföra de stora rovdjuren och särskilt vargen har andra källor, det är alltså inte resultatet av folkliga önskemål. Ungefär vid tiden för vargens fridlysning, 1966, enades några särskilt naturintresserade att vargens utrotande var olyckligt och tragiskt. Värt att inflika är att genom vargens stora negativa konsekvenser för landets djuruppfödare och landsortsbefolkning så har vargen hållits kort under hela vår historia (talar vi om Västeuropa, i tusentals år). Det var också samhällets syn på arten som gav skottpengar för fälld varg, ända tills den fridlystes.

De fåtal personer som engagerade sig för vargen var personer i bl.a. ledningarna för Svenska Naturskyddsföreningen, WWF och Svenska Jägarförbundet. Planläggningen finns här, skriven 1973

(Tillägg 130324, en svensk översättning är adderad längst ner)

 

De resonerade om möjligheter att återintroducera vargen i landet, något som bl.a. resulterade i den mer omfattande, Naturskyddsföreningens ”Projekt Varg” 1976. Då såg man inte någon annan möjlighet än att det måste ske genom inplantering av nya vargar. Lämpligt område för återinplantering påstods vara Värmlands skogstrakter i väster mot gränsen till Norge. Helt fantastiskt är, att det inte långt därefter dök vargar upp just i det området. Föregångarna till StoraEnso var välvilligt inställda till idén och ställde mark till förfogande. Dessa organisationer har sedan dess oförtrutet arbetat vidare på idéerna och har lobbat mycket framgångsrikt bland skogsbolag som önskade att bli kvitt älgen som skadedjur i de då moderna skogsplanteringarna samt även riktad lobbying mot politiska partier och media.
I media har det lyckats så väl att rovdjurskritiska synpunkter censureras bort. Lobbyn lyckats driva fram riksdagsbeslutet ”Sammanhållen Rovdjurspolitik”, Prop. 2000/01:57 och därefter har det varit politiskt korrekt att hävda en vargpositiv linje, när man då de facto i stället uppträtt som nyttig idiot utan att vara insatt i frågan och dess konsekvenser. Ingen humanist förespråkar idéer som skadar andra medborgare.

Det har inte visats några rationella skäl för att återinförande av varg i Sverige skulle innebära någon nytta ur biologiska, ekonomiska, kulturella eller andra skäl. Referens: http://rogerengstrand.wordpress.com/2012/08/03/debattartikel-lars-nerelius/  . Istället har tjänstemännen och rovdjursforskare på ett skamligt sätt ”kapat” några lösryckta paragrafer ut EU-konventionen om biologisk mångfald och trixat fram formaliserade definitioner om ”lokalt utrotningshotad” och ”ursprungliga utbredningsområden”. Med tjänstemannatolkningar har de genom massiv och riktad propaganda lurat riksdagen till att formulera mål som i verkligheten direkt motverkar syfte och portalparagrafer i de åberopade konventionerna och dessutom totalt ignorerat konventionernas påbjudna hänsyn till biologiska, ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga aspekter.

WWF och dess anhängare har grundat idén och formulerat EU: s Art- och Habitatdirektiv. Dessa direktiv har svagheten att utan vetenskapligt stöd ta för givet att samtliga arter behövs och att de fyller en funktion. Det är biologiskt sett, falskt. Då kan påminnas om att vetenskapen säger att 99 % av alla arter som funnits på jorden är utdöda, nästan samtliga innan människan blev till. Dessutom, evolution innebär en kontinuerlig förändring. Absolut ingenting säger att något ska vara som det tidigare varit.

Naturskyddsföreningens Anders Bjärvall, som redan under sin tid på SNF vigt sitt liv åt rovdjuren blev erbjuden chefsposition på Naturvårdsverkets avdelning avseende just dessa arter. Det mynnade så småningom ut i riksdagsbeslutet ”Sammanhållen Rovdjurspolitik”, Prop. 2000/01:57. Där fastslogs målsättningen och i underbilagor till detta beslut anges 5000 st. av arterna varg och björn som de lägsta långsiktigt hållbara nivåerna. Det har varit klagomål och debatt om denna politik långt före detta riksdagsbeslut och det ser faktiskt ut att vara en
evighetsdebatt som ökar i intensitet och tonläge i takt med vargstammens ökning, och med tiden. Därför gjordes ett försök till justering med riksdagsbeslutet ”En ny Rovdjursförvaltning”, Prop.2008/09:210. Denna är i huvudsak endast en förlängning av den förra (Prop. 2000/01:57) vilket också står att läsa i den senare.

Helt nyligen har det utförts en sårbarhetsanalys. Naturvårdsverket har upprättat en förvaltningsplan samt ett förslag om vargstammens minimiantal för att uppnå GYBS (gynnsam bevarandestatus). Miljöminister Ek har föreslagit en annan siffra, efter samma forskningsunderlag som NVV använt, samt dessa uppgifter har förevisats EU: s miljökommissionär Janez Potocnik. NVV föreslog 380 st. för GYBS och Lena Ek gjorde ett uttalande i radio om att 180 st. vargar räcker. Dessa siffror är faktiskt ointressanta när de båda handlar om miniminivåer, vilket alltså betyder fortsatt okontrollerad tillväxt. Ingen kan räkna hur många vargar vi har, därför är siffrorna utan betydelse. Ännu finns emellertid inget riksdags- eller regeringsbeslut om GYBS. Däremot har vi idag ett gällande riksdagsbeslut om max (ett tak) om 210 vargar, men det har inte efterföljts när Naturvårdsverket själva påstår att det idag finns 265 vargar, (exkl. 2012 års föryngring). Debatten har inte avklingat, tvärtom.

Brister och tidigare försök att involvera kommuner.

Ingen konsekvensutredning, varken biologisk, ekonomisk, miljömässig, kulturell eller social har utförts avseende dessa rovdjur, något som annars är ett absolut krav i alla övriga miljöärenden.

Klargöras bör att i senaste riksdagsbeslutet, ”En ny Rovdjursförvaltning”, undantas endast samernas åretruntmarker (kalfjällen) från fasta rovdjursföryngringar (strövargar tillåts). Det innebär att alla kommuner inom renskötselområdet som idag inte hyser någon fast vargstam kan räkna med att vargen snart dyker upp.

Idag har endast en kommun beslutat om att kommunen ska vara fri från vargar. Det är den hårt drabbade Älvdalens kommun som hänvisade till Plan & Bygglagen.
Nordanstigs kommunstyrelse fattade också ett beslut om en vargfri kommun, som dock avslogs i såväl förvaltningsrätt som kammarrätt. Dessa frågor debatteras för tillfället i fler kommuner. Här kan påminnas om det ”Kommunala självstyret” som det så vackert heter.

Aktuell debatt, fakta och synpunkter.

Efter Naturvårdsverkets förslag om GYBS går debatten het. Vi har idag några politiska partier som är uttalat vargpositiva medan övriga ligger lågt, av rädsla (för opinionen). Därför finns det heller inget riksdagsparti som säger nej till vargens utbredning. Frågan är om den vargpositiva hållningen speglar partiers önskemål eller om det är WWF som styr och som har formulerat målsättningen. Staten har bedrivit propaganda, nu till en kostnad av 10-15 miljoner årligen, under flera decennier för att lyckas fylla landet med de stora rovdjuren. http://www.de5stora.se är ett sådant propagandaorgan på webben och Järvsö Zoo och Orsa Grönklitt två sådana i verkligheten. På de5stora har WWF stått för formuleringarna och så här skriver WWF i sin egen årsredovisning för 2011:

”WWF: s arbete för att påverka grund- och gymnasieskolans nya styrdokument har gett resultat. Hållbar utveckling ska ingå i både syfte och centralt innehåll i 11 ämnen och begreppet ekosystemtjänster från och med höstterminen 2012 ska tas upp i biologiundervisningen för alla elever från årskurs 4.” Detta är hjärntvätt av våra barn som styrs av en stiftelse med internationellt säte. Både WWF och SNF får ekonomiska stöd av NVV för olika insatser som sprider fördelar om rovdjuren, men de har även fått pengar för utbildningar i både pedagogik och juridik. Det sistnämnda för att kunna överklaga olika beslut som missgynnar rovdjuren, t.o.m. NVV: s (sponsorns egna) beslut.

Innan stora summor distribuerades till organisationerna för att ”öka acceptansen för de stora rovdjuren” så var SNF: s och WWF: s viktigaste artskyddsprojekt de svenska ängs- och betesbiotoperna. Den då ansvarige för WWF: s betesprojekt Tom Arnbom har sedan blivit ansvarig för rovdjursprojekten. Betesbiotoperna ägnas idag föga intresse trots att den negativa konsekvensen av rovdjursprojekten på betesbiotoperna måste vara uppenbar för Tom Arnbom.

WWF är ett särintresse som hanterar hundratals miljoner årligen varav huvuddelen skickas utomlands. Postkodlotteriet skänker stora summor liksom även Naturvårdsverket, till en internationell organisation som tagit sig den storvulna rollen som jordens räddare! Varningsklockor borde ringa.

I WWF: s förtroenderåd återfinns flera välkända namn med kungen högst upp. Där återfinns flera myndighetspersoner så frågan är vem som styr vem, och vem som drog upp riktlinjerna. De kända kanske sitter där som en sorts gisslan. Det är något att fundera över.

Vad som är rätt eller fel anses som bekant annars vara en omöjlig fråga att besvara.

Frågan om rovdjur i Sverige är inte biologisk, ekologiskt eller zoologiskt, den är politisk och filosofisk, det har faktiskt även vargforskare uttalat.

Det finns dessbättre även en ideellt grundad och verksam informationssida med adress: http://vargfakta.se Den styr varken WWF, SNF eller något politiskt parti.

Naturvårdsverkets och vargforskarnas påståenden om inavel får hård kritik i själva sakfrågan, på ett vetenskapligt plan, av pensionerade genetikprofessor Dag Lindgren. Hans underlag och åsikter kan studeras här: http://vargdag.wordpress.com

Det förekommer även en debatt och ett utpräglat missnöje i de vanliga folklagren och särskilt bland de drabbade. Där beskylls Naturvårdsverkets rovdjursförvaltning och även länsstyrelsernas rovdjursanställda för att agera i egen sak och för att strunta i berörda. De beslås med att brista i ödmjukhet och sakna empati och förståelse för de som drabbats av rovdjuren.

Rovdjursförvaltningen har fortfarande inte genomfört beslutade konsekvensutredningar, men de har sovrat bland forskningsresultat och lagparagrafer för att visa ”önskat” resultat.

Klart är att politiken drabbar vissa kategorier människor och till deras synpunkter tas minimal hänsyn. Det har gått så långt att de som kritiserar nuvarande rovdjurspolitik hängs ut på nätet som varghatare, av de mest fanatiska vargförespråkarna, med foton, adresser och telefonnummer till hela familjen inkl. barnen. Detta har dock polisanmälts av Datainspektionen. Polisanmälningar från utpekade privatpersoner har Polisen lagt åt sidan under dryga halvåret dessförinnan.

De största profitörerna på nuvarande politik är de anställda inom rovdjursförvaltningen, regeringsstödda NGO-er (non-governmental organization), särintressen som understöds och tillåts kränka drabbade av rovdjur. Det sker till en allt mer ökande samhällskostnad, nu överstigande en miljard årligen. Den största kostnaden drabbar privata berörda, djurägare m.fl. Det är oacceptabelt att staten övervältrar dessa enorma kostnader på landsbygdskommunernas innevånare. Kostnader och levnadsbetingelser för lokala näringsidkare är ett direkt nedläggningshot mot näringsaktiviteter, mot gamla sedvänjor och för många den fortfarande viktiga försörjningsförstärkning som den gamla och internationellt erkända sunda viltförvaltning som Sverige genom sina jägarförbund skapat.

Senaste besluten från NVV kräver viktiga frågors svar.

Det finns en påstått genetiskt viktig vargtik som stannat i trakterna av Junsele i norra Västernorrland och där bildat revir tillsammans med en okänd hane. Trakten ligger i samernas vinterbetesområde och 4 samebyar berörs. Samtliga samebyar motsätter sig att vargarna får vara kvar, de påstås ställa till sådan oreda att samerna inte kan acceptera dem. Men NVV:s ansvariga var inte mäktiga först att fatta något beslut om vare sig avlivning eller flyttning, djurskyddsskäl anfördes som skäl. De överlät därför frågan till miljödepartementet och regeringen. Illojalt kan man med fog tycka, mot bakgrund av att NVV har föreskriftsrätt i dessa frågor. Samerna lät sig naturligtvis inte nöja sig med detta, de ansökte därför om skyddsjakt. Då reste NVV: s generaldirektör Maria Ågren tillsammans med NVV: s rovdjurshandläggare Ruona Burman till Vilhelmina för att förhandla med samernas representanter. Vad som där sagts och lovats är okänt, men NVV:s chefer reste åter och lät senare meddela samebyarna att skyddsjaktsansökan avslås. Det är läget, som innebär att nu ska tydligen rennäringen offras för en vargstam i Norrland. Det är inte förvånande om man ser hur rovdjursförvaltningen agerat tidigare. Men det är sannerligen häpnadsväckande att en svensk myndighet gynnar ett skadedjur på vår ursprungsbefolknings bekostnad. Men redan är småskalig djuruppfödning och fäbodbruk utsatta för samma hot, och ändå pratas det om matlandet Sverige, det går inte att förena med stora rovdjur. Vilka människors intressen står näst i tur?

Apropå denna vargtik som sägs ha så viktig genuppsättning. Tiken är för det första nästan helt gul och påminner mer om en Rysk Laika, en stor Finsk spets eller som ett barn uttryckte det: Hon ser ju ut som en rävhund. Djuret har ett utseende som inte är rastypiskt för en varg. Tiken skulle aldrig kvala in som godkänd för rasen varg om samma regler gällde som vid utställningar för hundar. DNA då? Tvivel om att denna varg inte är renrasig utan en hybrid mellan varg och hund har framförts till ansvariga myndigheter, som svarat med att påstå att det är en varg. Människor har krävt bevis på detta och slutligen så såg sig vår främste rovdjursforskare, Olof Liberg, tvungen att visa sitt bevis. Det finns beskrivet här,  och den med förstånd och kunskap får själv bedöma detta. Där kan vi också läsa om en norsk dna-undersökning som påstår att den svensk/norska vargstammen inte kommit ifrån Finland eller Ryssland. Det står i motsats till Anders Bjärvalls påstående om att det första vargparet invandrade från Finland 1982. Och analysen av Olof Libergs bevis visar lika gärna att den genetiskt viktiga vargen i Junsele är en hund. Hur som helst är Liberg bevis ett försök till vilseledning och därför forskarfusk. Det finns stor anledning till tvivel, kan detta djur verkligen anses så viktig att samer och andra djurägare i Norrland ska få sina liv förstörda. Samerna har fått avslag på flera skyddsjaktsansökningar. Nyligen (uppdaterat) har drabbade samebyar gemensamt inbjudit miljöminister Lena Ek och NVV: s GD Maria Ågren, men även EU- kommissionen (som dock avstod), för att på ort och ställe förklara olägenheterna med vargparet för makthavarna. Länsstyrelsen i Västerbotten och Västernorrland föreslog att vargparet ska avlivas. Här finns en intervju om detta som visar på hur denna fråga hanteras av centralmakten. http://jaktreportage.se/yttrande.mp3 Naturvårdsverket godkände till slut avlivning av vargparet. Varghanen sköts nästan omedelbart men den värdefulla tiken lyckades, eller tilläts, undkomma. Genast började det spekuleras om detta var avsikten från NVV. Även ansvarig tjänsteman Iréne Hedlund (från länken jaktreportage närmast ovan) uttryckte offentligt sin åsikt att hon hoppades att vargtiken skulle klara sig (skadebilden för samerna kom tydligen i andra hand). Efter några dagar överklagades avlivningsbeslutet av SRF och efter ytterligare någon dag även av SNF som anförde inhibitionsskäl, varpå förvaltningsrätten (som anmälan ställts till) avblåste skyddsjakten. (De har ju fått utbildning i juridikens möjligheter). Slutresultatet är ännu oskrivet. Det är bra om Naturvårdsverket tar åt sig fakta och inser det ohållbara med att behandla skadedjur som en tillgång. Kan vi hoppas på att även de lögner om vargens positiva konsekvenser för faunan som spridits genom rovdjurspropagandan också revideras och omformuleras för att bättre stämma med verkligheten?

Varför har rovdjursförvaltningen inte tidigare lyssnat på samerna som alltid hävdat att varg och rennäring inte går att förena. Den äldre delen av djuruppfödare i norra halvan av landet har heller aldrig glömt vad varg bland tamdjur betyder.

Riskerna.

Statens sätt att övervältra dessa miljardbelopp på landsbygdskommunernas befolkning är ett direkt hot mot den ”levande landsbygden” och de agrara näringarna. Sammanlagras detta med statens indragningar av nationella infrastruktur- och serviceinstitutioner framstår den statliga toppstyrningen som ett direkt hot mot våra naturnära näringar.

Risken är stor att statliga (med indirekta hot om europeiska) påbud pådyvlar våra kommuninnevånare totalt orättfärdiga kostnader och levnadsvillkor utan att ge full ersättning för direkta och indirekta skador som påbuden orsakar. Det måste ses som en repression av naturnära och naturberoende lokalbefolknings mänskliga rättigheter efter decennier av ägandeöverföring från lokala till globala finansiärer, där beskattningsrätt och vinster systematiskt överförts till fjärrägande kapitalister och nationella centra utan skälig återbäring till lokalsamhällena som berövas sina naturresurser. Sätt inte Sverige på kartan som förtryckt region drabbad av ”land grabbing”. Vi kan inte tillåta att spöken från Baggböle återuppstår.
Om det fanns något positivt att rapportera om statens vargetablering skulle inte denna debatt finnas.

Debatten, klagomålen och konsekvenserna kommer att öka med tiden och vargstammens tillväxt och så längre denna ovetenskapliga och orättfärdiga politik tillåts fortgå. Kanske den allvarligaste konsekvensen är att förtroendet och respekten för rättssystemet, myndigheter och politiker i regering och riksdag fullständigt raseras.

 

Nedanstående svenska översättning på första länkhänvisningen tillagd 130324.

 

Varg Specialister                                                           ”Skrivet 1973”

Första mötet

Papper B.3

 

Det nordiska Projekt varg

 

Mats Segnestam

Verkställande direktör, Svenska Föreningen för bevarande av naturen,

Riddargatan 9, Stockholm 11351

 

Vargen i de nordiska länderna har i praktiken utrotats.

 

Professor Bertil Haglund har granskat de förändringar i vargstammen i de tre nordiska länderna, och han har beskrivit den nuvarande situationen för varg (papper A.3). Från ett bevarandeperspektiv är utvecklingen som ägt rum naturligtvis oacceptabelt. Även om

uppvaknandet var sent, råder det i Sverige ingen tvekan, annat än att arbeta för bevarande av vargen som art i vårt land. Naturvårdsverket ser naturligtvis positivt på detta, men även  svenska auktoriteter har tydligt visat sitt stöd. Det är beskrivet i viltförvaltningen att de fyra stora rovdjuren bör bibehållas i landet, och i samband med den nationella fysiska planeringen i Sverige har betonats att det finns ett behov av ostörda områden där rovfåglar och djur kan fortsätta att leva.

 

På initiativ av Svenska Naturskyddsföreningen, SNF har en diskussion tagits upp om möjligheterna att spara de sista resterna av den Fennoskandinaviska vargstammen. Målet var att skydda den ursprungliga rasen, Canis lupus lupus. Behovet av nordiskt samarbete är uppenbart, SNF inledde kontakter med Finland och Norge i ett tidigt skede. Danmark har också uttryckt intresse för att delta. Projekt Varg har utformats av SNF och en arbetsgrupp bildades med representanter från forskningen om skogens ryggradsdjur, Naturhistoria Museet, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden och SNF. Motsvarande grupper bildades i Finland och Norge.

 

Projektet kommer att ledas av SNF i samarbete med den svenska delen av WWF.

Projekt Varg är på detta sätt också ansluten till IUCN / WWF: s världsomspännande program för att rädda vargen. Den första frågan av betydelse som skall behandlas i Project Wolf är ett

försök att etablera en ”genbank”, byggd på vargar från svenska djurparksvargar, för närvarande ca. 20 djur. Lyckligtvis, har vargen visat sig ha en god reproduktion i fångenskap, och i detta sammanhang är det viktigt att bästa möjliga förutsättningar skapas.

 

Projekt Varg kommer därför att utfärda planer för att föda upp vargar. Studier har redan gjorts på märkning av vargar. En stambok har upprättats efter samråd med djurparker i Finland och Sverige, och en kopia har skickats till Zoological Society i London. Det är viktigt att genetiska defekter på grund av inavel undviks, alla vargar nu i fångenskap är ättlingar

efter två vilda syskon-par (ett par fångades i norra Finland och det andra i norra Sverige).

På grund av risken för inavel, måste avelsarbetet noggrant genomföras enligt en särskild plan, och under kontrollerade betingelser. Därför är ett av syftena med Projekt Varg att säkerställa tillgång till avelsmaterial genom avtal med berörda djurparker och genom köp av vargar. SNF äger närvarande två vargar och vi hoppas att få ytterligare två.

 

För närvarande är cirka tio djurparker beredda att delta i projektet och ytterligare ett antal kommer utan tvekan att behövas. Djurparker kan på detta sätt ge ett värdefullt bidrag till bevarande och djurparkerna själva kommer att gynnas av projektet. Vi har fått uppmuntrande positiva svar från djurparker, till exempel har Skansen här i Stockholm byggt ett nytt varghägn och har fått två vargar av önskad ras, och Skånes Djurpark i södra Sverige kommer att spela en ledande roll med bygget av fem varghägn, ett av dem mycket stort.

 

Om vargar inte flyttar från Sovjetunionen via Finland till Sverige

–         och för närvarande är sannolikheten för detta inte är särskilt stor

–     då blir en inplantering enda sättet att återskapa en vargstammen i Sverige.

 

En möjlighet som har diskuterats är att skapa ett mycket stort hägn i ett lämpligt område, förmodligen i skogsregionen och utanför renskötselområdet. (Problemet är att hitta ett område som är tillräckligt stort och tillräckligt ostört). Vi kan då försöka släppa ut unga vargar som fötts upp i hägn utan mycket kontakt med människor och som har lärt av sina föräldrar att jaga.

 

En viktig del av arbetet inte minst i det långa loppet, är att förända människors attityder, att göra slut på de återstående resterna av dogmatiska och fördomsfulla attityder gentemot rovdjur i allmänhet och vargen i synnerhet. Tyvärr tror många människor i Skandinavien fortfarande att vargen är farlig, glupsk och ond, en attityd som kan spåras tillbaka till våra förfäder. Därför måste det betonas att vargen har rätt att finnas och kunskap om vargen som

en fungerande del av ekosystemet måste spridas till allmänheten.

 

Pr-aktiviteter kommer att genomföras som en del av Projekt Varg. Ett vykort med en varg motiv har skapats av konstnären Gunnar Brusewitz. Kortet är den första i en serie av tryckt material som kommer att säljas och på andra sätt spridas över hela Norden i informations- och utbildningssyfte. I samarbete med djurparkerna, ska vi också ge allmän information om Projekt varg och om projektets bakgrund.

 

Dessutom ska vi publicera en särskild barnbok som kastar ljus över rovdjurens situation och deras roll i ekosystemet. Vi avser också att producera bildserier och utställningar om rovdjurens roll och förhoppningsvis, om det finns tillräckliga medel, filmer. I detta avseende kan vi dra nytta av de filmer som professor Pimlott kommer att visa senare idag. Sist men inte minst, kommer press, radio och TV att sprida kännedom om projektet. Massmedia i Sverige är mycket lyhörda, och de har visat stöd för idén om bevarande, vilket är lika uppmuntrande som viktigt. Vi kommer att göra vårt bästa för att berätta för företrädarna av press, radio och TV, inte bara om kampanjen för att rädda vargen, men också om rovdjur i allmänhet.

 

Det första steget i arbetet med Projekt Varg kommer att samordnas av SNF och dess personal. I Sverige kommer en person att anställas under en period för att hantera de praktiska frågorna, t.ex. förhandlingar och avtal med djurparkerna. Vi kommer också att ha mycket nära kontakt med Naturvårdsverket, där det är uppmuntrande att notera att det finns en uttrycklig avsikt att investera i forskning och utredningar om rovdjur i Sverige. Projekt Varg kommer naturligtvis att samordnas med dessa aktiviteter.

 

Vi har ännu inte haft möjlighet att presentera slutgiltiga kostnadsberäkningar för projektet, men enligt preliminära beräkningar kommer kostnaderna i Sverige under det första året att uppgå till cirka 80.000 SKR  och finansiering av verksamheten i framtiden kommer att kosta cirka 25.000 SKR årligen. Dessa kostnader omfattar endast upprättandet av genbanken och PR-verksamhet. Till detta skall läggas kostnaderna för eventuella storskaliga investeringar i varghägn m.m. som ev. måste göras.

WWF / Sverige får den tyngsta ekonomiska bördan. En del av kostnaderna för varghägnen betalas av staten via Arbetsmarknadsstyrelsen. SNF kommer att bidra genom en särskild fond som avsatts för att skydda rovdjur.

 

I denna korta sammanfattning har jag försökt att beskriva målen för detta projekt för att skydda vargen. Från allra första början har vi uppmuntrats av det positiva intresse som olika institutioner och även av det fina samarbetet mellan bevarandeorganisationer och myndighetsanställda auktoriteter med bevarandeintresse.

 

 

Taggad , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: