Här publicerar jag med dagens insändare i ÖP.
Björnstammen, Svenska Rovdjursföreningen och sanningen
I ÖP, 8 juni, publicerades en insändare, ”Björnstammen skjuts ner i det tysta”, undertecknad av Ann Dahlérus, generalsekreterare i ovannämnda förening.
Kontentan av inlägget var att björnstammen minskar kraftigt på grund av en hård avskjutning, initierad och styrd av jägarna, vilka verkar vara en homogen och suspekt grupp med mycket stort inflytande, enligt SRF. Och samma text har även publicerats i Hälsingetidningar.
Problemet med generalsekreterarens påståenden är bara i början av juli så publicerade Skandinaviska Björnprojektet preliminära resultat från en inventering med DNA-analys på individnivå av björnstammen i Dalarna och Gävleborgs län. En undersökning som visade att stammen i själva verket har ökat! Förra inventeringen från 2001 visade på cirkaa 260 individer och nu skall det finnas, (minst), runt 800 stycken. Någon liknande färsk inventering finns inte för Jämtland. Man undrar ju var SRF får sina (högst eventuella) faktaunderlag ifrån.
Detta är inte första gången som SRF är ute i media och svänger sig med direkt felaktiga påståenden. Till exempel så har man påstått att det i stort sett bara är i Sverige som jakt med löshund är tillåten, vilket är en ren lögn. Påståenden om ökande tjuvjakt på varg visade sig också vara helt felaktiga, se rapport till WWF 2011. Fler exempel finns. Det enda som man konsekvent kan räkna med i ett inlägg från SRF, (och för den delen även SNF), är en total brist på empati för dem som drabbas av problem/förluster orsakade av rovdjur.
Man är dessutom direkt ansvariga tillsammans med bland annat SNF o WWF för den härdsmälta som drabbat svensk rovdjursförvaltning när man överklagade beslutet om vargjakt. Ett beslut som fattats av Sveriges Riksdag, och såvitt jag vet så fattas sådana beslut enligt svenska demokratiska principer av svenska folkvalda. Men om det demokratiskt fattade beslutet inte passar inte dessa fanatiker så kan man ju alltid överklaga, och nu står vi där vi står.
Men den stora frågan är inte om sanningshalten i SRF:s mediainlägg utan hur denna lilla sammanslutning kunnat få det inflytande man de facto har. SRF har ett medlemsantal om cirka 4000, och i denna skara räknas även familjemedlemmar, det vill säga en del barn. Och i Sverige så finns runt 260 000 individer som löser statligt jaktkort, det vill säga jägare.
Inte desto mindre så sitter denna minisammanslutning bla annat med i den Svenska vargkommittén, fru Dahlérus gästar allt som oftast någon tv-soffa eller blir intervjuad/citerad så fort det skrivs om rovdjur.
Hur detta gått till i en proportionell demokrati är för mig en mycket stor gåta, men en delförklaring kan nog sökas i kopplingarna mellan SRF och Svenska Naturvårdsverket. Före detta höga tjänstemän på detta verk sitter numera i styrelsen för SRF och en inte alltför vild gissning vore nog att en stor del av den nuvarande tjänstemannakadern på NVV kanske rentav fått sina anställningar av densamme.
Håkan Semb
Artikeln finns här. http://op.se/opinion/insandare/1.6066487-bjornstammen-svenska-rovdjursforeningen-och-sanningen
Rovdjurspolitik 