Vargen visar sitt rätta jag vid dödsangreppet på Kolmården 120617.

Mitt deltagande i sorgen.

Jag vill innerligt och bestämt framföra mitt deltagande i sorgen efter djurskötaren, till hennes närmaste. Det som har hänt är förfärligt och mycket tragiskt.

Jag vill också framföra min förståelse och mitt medlidande till arbetskollegor, chefer och andra ansvariga på Kolmården. Likaså ska övriga i landets rovdjursförvaltning och dess anhängare få min förståelse för chocken efter denna olycka.

Så till allvaret.

Min första reaktion på denna händelse var att inte använda händelsen i debatten men vid närmare eftertanke har jag ändrat ståndpunkt för det är snarare ett måste att få kommentera denna händelse. Hur kunde det ske, det som inte påstods kunna ske? Landets expertis har ju i decennier matat oss med uppgifter att vargar inte är farliga för människan! Och nu hände det dessutom i ett hägn av vargar som socialiserat sig och var vana vid människor. Att något liknande är möjligt i den fria naturen är lättare att begripa, när det redan finns exempel från andra länder så det räcker, men i ett hägn med utbildad personal, med stöd av Sveriges vargexperter, med erfarenheter och rutiner, hur kunde det fasansfulla ändå hända?

Reaktionerna från vargexperterna.

Från experter på området har det handlat om att händelsen är unik, otrolig och helt osannolik. Andra kunniga på området har framfört idéer om det olämpliga att vara ensam med ett stort rovdjur och rutinerna visar sig nu också vara olika inom svenska djurparker. Vår kanske främste vargforskare, Olof Liberg, tog till orda och menade att det skötts olämpligt och att skjutvapen kunnat användas omgående för att freda sig och hindra vargarna från att skända och slita kvinnan i stycken. Ja, nu ja! Nu kan han i frustration över det skedda vräka detta ur sig. Var fanns kunskapen tidigare? Varför hade hans förslag inte implementerats i varghägnen redan för 30 år sedan?

Sanningen om vargen och rovdjurspolitiken.

Vi trampar ömma tår och berör även heliga kor när vi får uppleva att vargarna brutalt berövat kvinnan livet, skändat hennes kropp och ätit av henne. Det är bisarrt och overkligt—–för vissa. Och dessa vissa, är de som levt och propagerat för att vi ska samexistera med vargar. Det är ju så fakta om vargen förmedlats via vår statligt finansierade rovdjurspropaganda och det är så vår miljöminister uttrycker sig. Det är högste ansvarige som satt målet, att vi svenskar ska lära oss att acceptera och samexistera med vargen. Chefer och ansvariga på Kolmården säger att de inte kan förstå varför det hände. Nej, det förstår vi, men som någon fyndigt formulerade det: Anledningen till att de inte förstår är att de är offer för sin egen propaganda. Så är det nämligen, Kolmården spelar, eller har åtminstone spelat, en nyckelroll i propagandan för vargar i landet. (De får stöd av Naturvårdsverket för information och vargkramandet har syftet att visa att ”vargar är goda och snälla”. Dessutom medverkar i den absurda idén att föda upp vargvalpar som sedan ska planteras ut i varglyor – manmade swedish wolfs). Därför har människor tillåtits att komma in i hägnet och gulla med vargarna. Sådant förekommer inte på andra håll och utländska reaktioner på denna händelse är förvåning och avståndstagande över att människor tillåtits besöka vilddjuren och att skötare ensamma får besöka vargarna. Sanningen är också den att något unikt är faktiskt inte denna händelse. Här finns liknande exempel från vår omvärld i nutid.  Det är faktiskt så att det faktiskt hänt allvarliga incidenter på själva Kolmården tidigare.  Sådant tystas i regel ner och om möjligt döljs det helt och hållet. För svensk vargförvaltning och alla dess inblandade har målsättningen klar, landet ska fyllas med vargar, och allt som pekar på bromsen ignoreras.

Vi kan med enkel slutledningsförmåga förstå varför de i rovdjurscirkusen nu står handfallna och chockade. De har levt i en bubbla av lögner och falska uppgifter. Deras verklighetsbild stämmer dåligt med andra länders erfarenheter men även många människor inom landet som bär kunskaper via muntlig tradition säger något helt annat. Idag finns dessutom en växande skara människor med aktuella erfarenheter av vad predatorn varg innebär. Dessa har tillsammans med kunniga hundmänniskor många gånger under relativt lång tid varnat för vad Projekt Varg kommer att medföra.

Intresset att veta.

Men lyssnar vargforskning och vargförvaltning på vanligt folk? Nej då, intresset av kunskap har vägt lätt jämfört med att hålla sig till etablerade rutiner för det akademiska Sverige. De har från början inte varit intresserade av vad utländska erfarenheter säger, Ryssarnas kunskaper fördömdes och slutade med ett bokbål i Norge. Man skulle blint forska vidare, ja snarare har gällt att vargarna skulle få fortsatt stöd att etablera sig i landet, det har varit det viktigaste. Inga nackdelar har presenterats i forskarrapporter annat än i marginalen men fantasifulla påståenden om vargens förtjänster har presenteras av så undermåligt slag att jägarkåren bums har kunnat opponera emot kraftfullt och bestämt. Forskning bör leda till att slutsatser kan dras, men inga slutsatser har presenterats trots lång tillgång på tid och pengar. Vargforskningen har levt sitt eget i liv i samma verklighetsfrämmande bubbla och långt ifrån seriös vetenskaplig forskning.

Hur.

Ja hur är det möjligt att det kunna gå så långt på sned med svensk rovdjurspolitik? En stor stark anledning tror jag är att initiativtagarna till Projekt Varg, och alla efterföljande på ansvarspositioner, själva är urbana okunniga med stora brister i egna erfarenheter om livet på landet och naturen. Hur jag kan säga så? Jo, för att om de hade haft detta förstånd och kunskaper har de aldrig kommit på något så dumt som att sprida vårt värsta skadedjur fritt bland människor och djur i ett modernt och tätbefolkat västland.

Framtiden.

Nu har Kolmården tagit beslutet att sluta med tjänsten vargpussning. Skånes Djurpark avlivade samtliga vargar när flera slet sig ut och gav sig på övriga djur, med argumentet att nu har de lärt sig att smita och att äta djurparkens djur. I Kolmården har man tagit beslutet att trots att vargflocken nu lärt sig döda och lemlästa en människa ska de få vara kvar i livet. Besökare ska i fortsättningen kanske avskräckas för arten genom att kunna beskåda mördarvargarna. Ironiskt kan påstås: Släpp vargarna lösa bland övriga djur i parken, vargarna har ju påståtts vara en tillgång för omgivningen.

Kommer rovdjursförvaltningen att ta lärdom?

Jag betvivlar starkt att så kommer att ske, jag tror inte de besitter tillräcklig självkritik för att inse att de levt i en verklighetsfrämmande bubbla och måste ändra åsikt och inriktning. Historien är full av exempel på att de inte verkat adaptivt och klokt. Trots ökande problem och kostnader med en växande vargstam föreslås vargstammen att växa okontrollerbart. Brist på ansvarskännande är ett signum för svensk rovdjursförvaltning. Det finns t.ex. ännu ingen konsekvensbeskrivning och heltäckande kostnadsredovisning gjord och redovisad, inte heller finns någon beskrivning på när det eftersträvansvärda målet är uppnått.

Troligare och önskvärt.

Andra människor och individer, förhoppningsvis några osjälviska politiker (om sådana finns idag) kommer att bringa reda i den oordning som tillåtits pågå i Sverige i drygt 40 år. Vi måste enas om att ingen människa ska behöva bli ett offer för vargars nyckfullhet. Vi måste enas om en nollvision i frågan och snarast införa regler som förhindrar att det kan inträffa. Vargens närmande och utforskning av människor på landet är ett mycket allvarligt tecken. Låt aldrig den katastrofen få bli verklighet.

Återigen vill jag att vi skänker en tanke till djurskötaren – en kvinna i sin bästa ålder, och hennes anhöriga för denna tragiska händelse. Hon älskade djur och det gör även jag som skriver detta. Men det är faktiskt skillnad på djur och djur, vissa älskar vi mer än andra.

Kenneth Erikson
Kälarne 120619

Hatbrotten i Malmö fördöms kraftigt, med all rätt.

Vi i Sverige tolererar inte övergrepp på minoriteter. Det hör inte hemma i en modern välfärdsstat.

Otroligt.

Mot den bakgrunden är det inte mindre än häpnadsväckande att hetsjakten på jägare och djuruppfödare får pågå utan att någon reagerar. Medierna är tysta, politikerna är tysta, människorättrörelser är tysta och inte ens kyrkan har sagt något.

För jägare gäller andra regler.

Jägare kan frihetsberövas, husransakan genomföras och ägodelar beslagtas på lösa eller helt obefintliga grunder. En lag har införts som gör förberedelse för jakt på något av de stora rovdjuren förbjudet, UTAN att specificera vad som menas konkret. Det är så nära tankeförbud man kan komma. Läs om det aktuella fallet om de 5 jägarna i Härjedalen som satt häktade i 17 dygn men åklagaren tvingades släppa dem i brist på konkreta bevis. Läs mer här,  och här.  Den enda pålitliga informationssidan om vargar Vargfakta.se skrev om händelsen här.

Svartmålning, fördömanden och dödshot.

I tidningsartiklar om rovdjuren är det också tydligen legitimt att ifrågasätta jägarna och samer och i kommentarer till sådana artiklar förekommer uttryck som: Jägare bör skjutas, läs här om ett exempel.  De utmålas som de sämsta av alla människor, men ingen reagerar.

Skaparen av hatet.

Ansvarig myndighet för rovdjursfrågan är Naturvårdsverket. Tidigare chefer på NVV: rovdjursavdelning har mest troligt själva skapat SRF, Svenska Rovdjursföreningen, som också tilldelats remissinstans i frågor om rovdjuren trots endast några tusen medlemmar och med tidigare chefer på olika förtroendeposter. De håller sig med en generalsekreterare och denna vill tysta debatten, hon vill att människor ska tänka rätt, dvs. som hon själv. Läs om dessa diktaturfasoner här.  Jag har själv tidigare skrivit lite om SRF, läs här.

En modern häxjakt.

Vad vi ser som alla blundar inför är inte mindre än en modern häxjakt, en förföljelse av mängder människor som bär på en av mänsklighetens grundkaraktärer, att jaga och finna föda. En häxjakt på en minoritet idag på 2000-talet. Hur långt bort från anständig humanism är rovdjursfundamentalisterna på Naturvårdsverket beredda att gå i sin absurda önskan att fylla landet med oönskade skadedjur?