Skriver våra landsbygds-, djuruppfödare-, rennärings-, fäbodbrukare- och jägareorganisationer under detta också?
Ovan nämnda organisationer undertecknade Vargkommittens idéer. Vi vet hur det blev, detta har Naturvårdsverket utnyttjat i sin senaste vision om att fylla även Norrland och södra delarna av landet med varg.
Det är förödande att skriva under dokument som går ens medlemmar emot, gör inte om det!
Det är nämligen ännu värre saker på gång, hela Europa ska fyllas med stora rovdjur som sinsemellan ska ha kontakt överallt.
Det finns ingen gräns för dumheter, det vet vi.
Här nedan är senaste idiotförslaget som strax ska undertecknas:
Avtal om deltagande i EU-plattformen för samexistens mellan människor och stora rovdjur i Europa
Som ett erkännande av utmaningarna inom bevarandet av stora rovdjur i Europeiska Unionen, har EU-kommissionen etablerat ett Initiativ för Stora Rovdjur. Som ett resultat av diskussioner med berörda intressegrupper har det beslutats att etablera en dedikerad EU-plattform för Stora Rovdjur, som skall ta fram ett ramverk för strukturerad dialog bland berörda parter beträffande problem härrörande från samexistens mellan människor och stora rovdjur. Detta kommer att vara en frivillig grupp av de berörda intresseorganisationerna med intresse för problemen med de stora rovdjuren.
De organisationer som nämns nedan samtycker till följande grundläggande principer:
· Att arbeta inom EU:s legala ramverk.
EU:s Habitatdirektiv (92/43/EEC) är det överordnade legala instrumentet för bevarande och underhållsarbete/förvaltning av Stora Rovdjursarter på en på en säker/förmånlig bevarandenivå inom EU.
· Säkra nödvändig kunskapsbas
All förvaltning av Stora Rovdjur måste beslutas på basis av sunda vetenskapliga fakta och användande av bästa tillgänglig och pålitliga data.
· Erkännande av socioekonomiska och kulturella överväganden och problem.
Mänskliga samhällen har rätt att använda naturresurser och bevara kulturarv på ett uthålligt sätt inom multifunktionella landskap i vilka stora rovdjur är en integrerad del. Värdet av bidraget från ekonomiska aktiviteter i dessa landskap måste erkännas. Behovet av att garantera allmänhetens säkerhet skall också tas i beaktande.
· Lösningar på konflikter genom konstruktiv dialog mellan intressegrupper
Hitta lösningar härrörande från konflikter med stora rovdjur och möjliggöra samexistens mellan människor och stora rovdjur uppnås bäst genom konstruktiv dialog bland viktiga intressegrupper på lokal, nationell och EU-nivå. Dessa lösningar bör anpassas till lokala och regionala förhållanden.
· Deltagande i gränsöverskridande samarbete
Den övervägande majoriteten av arter av stora rovdjurspopulationer inom EU har områden som sträcker sig över länders gränser. Därför kan inte nationella lösningar fungera isolerat utan meningsfull dialog med intressegrupper inkluderande gränsöverskridande samarbete inom EU, och där så är lämpligt, med angränsande länder, beaktande, bland annat, Riktlinjer för förvaltningsplaner av populationsnivåer för Stora Rovdjur.
Undertecknande organisationer förbinder sig att följa EU-plattformen för Stora Rovdjur. Innebärande ett åtagande att arbeta tillsammans för att hitta lösningar på konflikter härrörande från samexistensen mellan människor och stora rovdjur genom att
· Dela sina erfarenheter och expertis för att ta itu med utmaningarna från samexistensen mellan människor och stora rovdjur;
· Lyssna till och diskutera andra intressegruppers erfarenheter och synpunkter;
· Engagera i dialog för att söka koncensus och acceptera att lösningar ibland bygger på kompromisser;
· Vara öppen för att acceptera exempel från fungerande fall av framgångsrik samexistens mellan människor och stora rovdjur;
· Vara villig att överföra och prova sådana fungerande exempel;
· Garantera resurs och kapacitet att fullt engagera sig i arbetet med plattformen;
Att undertecknas av deltagande organisationer.
………………………………………………..
………………………………………………….
Bryssel, X juni, 2014
Ytterligare information.
Det är själva idén och tanken i dokumentet som omöjligen kan accepteras. Det spelar alltså ingen roll hur det formuleras. Därför ska det inte undertecknas, det hör hemma i papperskorgen. Formuleringar om skyddsjakt och ersättningar är endast till för att leda oss i fällan. Fri tillväxt, förflyttningar och inplanteringar är syftet, glöm inte det.
Inte bara landsbygden och nämnda organisationer i början kommer att bli berörda om dessa idéer får genomslag. Alla EU-innevånare som någon gång lämnar den urbana miljön kommer förr eller senare att bli varse vad stora rovdjur innebär. Tanken på samexistens i samma miljöer är bisarr och historielös. Metoden att locka till undertecknande är ett sätt att luras. Vi har blivit lurade tillräckligt många gånger.
Det råder ingen tvekan, miljörörelsen sitter i högsätet i EU. Usch så hemskt.
Detta är skapat av IUCN/SSC med kanske 15 år på nacken.
2013 formulerade de ett manifest som är ursprunget till ovanstående. (obs adressen i början, Nina Norge)
Mats Persson, ordf. för Folkaktion Ny Rovdjurspolitik översatte detta.
Manifestet fick arbetas om efter kritik, läs varför nedan.
Varför manifestet underkändes.
Manifestet var helt enkelt för tydligt. Det visade klart att det var rovdjuren som hade prioritet över landsbygdsbefolkningar. Den första punkten som fastslogs var att rovdjuren hade den legala rätten till vår landsbygd. Rovdjuren skulle också få breda ut sig till alla miljöer i vilka de kunde överleva. Vilket för vargen betyder alla Europas miljöer. Historiskt har vargen gjort sig hemmastadd även i städerna, exempelvis Orléans, Paris och under 1800-talet Åbo i Finland.
Manifestet har därför ersatts av en Överenskommelse (Agreement). Men för att vara del i arbetet måste du erkänna vissa absoluta regler. Regler som i verkligheten betyder samma som manifestet men uttryckt på ett luddigare sätt.
Låt oss ta några exempel.
Any management of large carnivores must be determined on the basis of sound
scientific evidence using best available and reliable data.
Bara I Sverige har olika forskare hävdat att det behövs minst 50-1000 individer för överlevnad beroende på vilken “vetenskapsman” som tillfrågas.
Human societies have the right to use their natural resources and preserve cultural
heritage in a sustainable way within multifunctional landscapes, of which large
carnivores are an integral part.
Vår landsbygdskultur får alltså endast finnas om rovdjuren kan närvara i betydande populationer. Det fria utmarksbetet, fäbodar eller sätrar, var helt beroende av att störningar från rovdjur kunde elimineras. Därför var det skottpengar och stora resurser lades ned för att ta bort de sista exemplaren. Skyddade stora rovdjur och fritt skogsbetande djur kan inte samexistera. Inte då, inte nu, inte i framtiden. Vårt transhumana kulturella arv är dömt att förtvina och med det en stor del av vår biologiska mångfald.
Både Manifestet och Överenskommelsen undviker väsentliga frågor.
Zoonoser, sjukdomar, spridda av rovdjur och som även kan drabba människor.
Canis lupus lupus kan inte överleva i sin genetiskt rena form i bebyggda trakter. Hybrider rapporteras längs hela zonen från Finland genom Östeuropa till Medelhavsländerna.
Historiska dokument som belyser att vargen genom tiderna orsakat tusentals människoliv avfärdas med motivering att det statistiskt är få som drabbas. ”Ingen sedan Gysinge”. Dessutom kan man ju hävda att det är bara en mindre del av befolkningen som drabbas. De som bor i glesbygd.
Jakt och övrigt friluftsliv som rekreationsform för flertalet blir en omöjlighet. Gunnar Glöerson berättade hur han vid besök i Alaska förbjöds att gå utanför campen om han inte var rejält beväpnad. Valerius Geist var alltid beväpnad i närheten av sin bostad när en vargflock huserade i grannskapet.
Calle Seleborg
Likenäs.
Här är Valerius Geists synpunkter:
Reflections on reading the 2013 SSC manifesto on carnivore conservation in Europe.
Valerius Geist, Professor Emeritus of Environmental Science, U. of Calgary
“To maintain and restore, in coexistence with people, viable populations of large carnivores as an integral part of ecosystems and landscapes across Europe”.
Thirty six years ago I published my first book on human evolution. I have had more than three decades to contemplate and write a second one on our “natural history”, which happens to be not irrelevant to contemplating a manifesto to conserve carnivores produced in 2013 by members of the Species Survival Commission of the International Union of Nature. I have been a long-standing member of that Commission, as well as a student of the biology of large mammals, and a resident for nearly two decades of an acreage on agricultural land that, besides its human residents, livestock and assorted pets, is also home to wolves, black bears and cougars. And that means highly personal hands-on experience with living in a settled landscape with large predators. Add to this my experiences as a Canadian field biologist. I have been treed by a grizzly bear, as have been my students and befriended wardens in Banff National Park. In said park grizzly bears regularly demolished our research equipment and broke into cabins. By contrast in wilderness, where every prospector, guide, hunter and biologist was armed, where unarmed hikers were absent, we had not the slightest problem with grizzly bears. I turned one attack by a large black bear on myself and my wife via applied animal behavior – I am an Ethologist by profession – while a second attack on me was turned by our 200 pound Bouvier de Flandre. One of these attacks was some 350 m from our house, the second about 20 feet from our front door. My wife retreated indoor from an assertive male wolf with designs on our female German Longhair Pointer in heat. In an earlier time my wife snatched our little daughter from an approaching black bear, and after depositing the child in the cabin charged the bear with ax in hand. Fortunately, it was “only” a black bear. And although he avoided this particular challenge he was back at night and broke into our shed. I have had twice the dubious pleasure of looking through a rifle scope at an attacking wolf, one reason I consider carrying a pistol for protection against predators sheer folly. Our next door neighbor beat back a pack of five wolves confronting him about 300 meter from his or our house; the pack learned nothing from that defeat as they attacked him and his wife a second time the following morning, but fled when he shot the most aggressive male. It weighed 74 pounds. At an earlier date he had to flee two wolves he had approached by motorbike on his dairy farm as they came for him, giving him a merry chase. I observed the last wolf of a pack, a male, fraternize successfully with five sheep-guarding dogs of one neighbor, and become an accepted, though still a sheep-eating, member of that dog-pack. From our observations I developed a seven step hypothesis of how wolves target new prey, only to discover that the very same model had been proposed for coyotes (America’s little wolf) targeting children in urban parks. Some wolves and bears attracted into human habitation had been reduced to walking skeletons by starvation, ditto for late summer bears driven by hyperphagia (that’s super hungry bears in the process of fattening) and the manifesto is silent about how to deal with such when natural foods,such as berry crops or salmon runs, fail. Two wolf packs we had to deal with came to our settlement in distress, as starvation specimen, and quickly extirpated all wildlife large and small and then boldly turned to livestock, pets and humans. Walking through miles of a silent landscape once alive with deer, waterfowl, pheasant and grouse, and finding no tracks of such even in freshly fallen snow, is a memorable experience! According to my wife, it is also very depressing!
Now to history. The global effect of our human natural history has been the initially slow, but increasingly escalating extirpation of the mega-fauna, later the selection of favored species that provided more benefits than costs, and the ongoing destruction of large carnivores. Simultaneously, the extermination of the mega-fauna, which generated huge wildfires due to fuel build up, forced humans into a system of controlled burning, initially as a desperate means of sheer survival by countering conflagrations from horizon to horizon. Secondarily, judicious fire-control lead to a high art of producing not only security from conflagration, but also an abundance of favored foods. The next step was agriculture, horticulture and domestication of animals. That was the source of widespread surplus economies based on dependable as well as exceptionally sensitive commodities that needed protection from the envy and military actions of out-groups. That’s the birth of complex human societies and large-scale settled landscapes. Within these global systems of human landscape use, the biota arranged itself as best it could, often taking advantage of human-cause productivity, movement and conflict, generating both further control and conservation measures.
However, there were also winners within that holocaust, and the wolf was one of those – a global winner. Its good fortunes began with the death of species during mega-faunal extinctions that had controlled wolves and forced earlier wolves into very high reproduction: large predacious bears and big cats. It also forced humans, historically, to take over the role of the wolf’s Pleistocene enemies, and subject wolves to sophisticated control to achieve tolerable levels of wolf presence. However, human expansion and close landscape use led to settlements, and therefore to refuse, which wolves took advantage of and which led to the wolf’s self-domestication into dogs. The benefits of such brought dogs into the protected human realm, another huge boost of wolf genes. However, the proliferation of dogs also set the “wild wolf” onto a track of genetic extinction. My primary critique of the manifesto is its blindness to human activity in settle landscapes as sheer poison to wolves, depriving wolves suspended in a sea of dogs of any maintenance of the wild state, that is of genetic integrity. The manifesto, should its well-intentioned aims be achieved, dooms wolves to genetic extinction in the short run and the etipation of mongrel packs in the long run. How this is supposed to be inspirational or ethical escapes me. The authors have failed to appreciate just how toxic is human presence to large predators – and vice versa, generating action plans that are a waste of effort and aspirations, while derailing apriori attempts at generating refuges for large predators within which they could survive constantly increasing human populations. I accuse the authors of not acting in good faith, generating a flagrantly high-handed, dictatorial manifesto guaranteed to fail. Large predators, free to follow their instincts, cannot be maintained in pristine form as members of a settled landscapes. Period! Wildlife, wolves included, can only live by the sympathy and good will of those affected, which is what centuries of history teaches us about wildlife conservation. And that means, like it or not, creating refuges for large predators free from human interference – and be such nuclear testing sites, military reserves or nuclear exclusion zones such as that caused by the explosions within the Chernobyl nuclear power generating system. Creating human exclusion zones within national parks in order to benefit predators I consider a pipe dream. Environmentalists will not tolerate it. Thanks to these, our national parks are in the first instance recreation areas as well as black holes for predators, courtesy of the need to prioritize human safety. We have to do better, but not by mindless dictatorial decrees that deliberately makes large predators instruments of human suffering, but by policies and actions, and the judicial use of our societies enormous surplus wealth, that generate refuge living spaces for large predators and its associated biota. The manifesto is a classic case of good intentions paving the way to hell.
Rovdjurspolitik 