Fäbodbruk i Sverige i framtiden?

SLU 130524 Camilla Eriksson doktorsavhandling i Landsbygdsutveckling med rubriken, Fäboden som politiskt rum.

En lättläst avhandling och en utmärkt lärobok om att förstå fäbodbrukets villkor i dagens Sverige.

Nyblivna doktorn Camilla Eriksson försvarade sin doktorsavhandling med gott resultat på Lantbruksuniversitetet i Uppsala den 24 maj efter drygt fyra år av studier i myndighetstexter och -möten samt praktiskt deltagande i verklighetens fäbodbruk i Sverige och Rumänien.

Pressmeddelande och avhandlingen ”Fäboden i det politiska rummet” finns att ladda ner via http://www.slu.se/sv/om-slu/fristaende-sidor/aktuellt/alla-nyheter/2013/5/fabodbruket-ett-kulturarv-att-bevara-eller-ett-modernt-miljovanligt-jordbruk/

Sammanfattning av avhandlingen.

Fäbodarna var så gott som osynliga i svensk jordbrukspolitik under merparten av 1900-talet, men idag finns stödformer som är helt inriktade mot fäbodbruket. Det råder dock delade meningar om vad det är som ska stödjas. Är det en hotad kultur, biologisk mångfald eller ett miljövänligt jordbruk?

Fäbodbruket nämns knappt i 1900-talets svenska jordbrukspolitiska beslut, fram till EU-inträdet. Tvärtom förutsattes det vara en förlegad verksamhet som inte hade någon plats i det moderna jordbruket.

Camilla Eriksson visar att det finns en konflikt mellan synsättet att fäboden är ett viktigt kulturarv som bör bevaras i sina ”ursprungliga” former och den syn som finns bland många fäbodbrukare att fäbodar ska ses som en modern och miljövänlig form av jordbruk. Både bland tjänstemän och bland fäbodbrukare finns personer som ser fäbodbruk i första hand som ett turistmål. Andra, särskilt aktiva fäbodbrukare, lyfter fram fäbodbruk som ett energieffektivt alternativ till konventionell djurhållning och ser fäbodbruk som en lösning på en rad miljöproblem. Det finns alltså många olika sätt att se på fäbodbrukets framtid.

Det nya stödet har dock av många fäbodbrukare tolkats som att myndigheterna betraktar fäbodbruket som en del av upplevelseekonomin snarare än som en del av ett lönsamt lantbruk.

När Camilla Eriksson undersökte hur tjänstemän på länsstyrelserna tolkar regelverken för miljöersättningar fann hon påtagliga skillnader mellan olika län, bland annat i synen på hur viktigt det är att fäbodarna drivs traditionellt och innebörden av detta.

Uppsnappat från disputationen Från att ha varit något mindre önskvärt inom jordbrukspolitiken mer än ett halvsekel så har de naturenliga och resurssnåla principer som fäbodbruket bygger på blivit ledstjärnor även för det konventionella jordbruket.

Ekologiskt, resurssnålt, djuretiskt, lokalt, hållbart och positivt för biologisk mångfald har principerna blivit allmänt anammade marknadsargument, med gårdsbutiker och mångsyssleri även på storgods. Livsmedelsindustrin har faktiskt börjat snylta på fäbodbegreppet. Ett charkuteriföretag har till och med fått rätten att använda ”Fäbod” som varumärke för industriprodukter men förbjuder eller begär licensavgifter om andra företag, även fäbodar, använder begreppet,  Se Not 1. !

Ska fäbodbrukarnas uthållighet och föredöme belönas och bevaras? Efter ett sekel utan jordbruksstöd kom påbud genom EU-direktiv om skydd för fäbodbruk och dess biotoper. Men svenska myndigheter var inte insatta i problemen. Ansvaret för att skydda och bevara fäbodbruket spriddes ut på olika myndigheter utan tydligt formulerat ansvar.

– Jordbruksverket SJV (Landsbygdsprogrammet) administrerar utbetalning av ersättningar.

– Naturvårdsverket NVV ansvarar för bevarande av biologisk mångfald enligt Konventionen om biologisk mångfald CBD, vilken inkluderar skydd av hotade arter men även av renskötsel och fäbodbruk.

– Livsmedelsverket hanterar livsmedelssäkerhet och djurskydd enligt EU-direktiv 98/58/EG och svenska tillägg.

– Riksantikvarieämbetet ansvarar för det kulturella, huvudsakligen byggnader och anläggningar.

– Länsstyrelserna har hand om regional samordning, men även där behandlas de olika aspekterna på fäbodbruket inom olika avdelningar, med oklara målsättningar.

Med ena handen betalas ersättningar med den andra skärper man kraven på anläggningar och acceptans av rovdjur. Vad man menar med fäbodbruk varierar med tid och organisationsenhet.

Synpunkterna på myndighetskontroll och –stöd skiljer mycket mellan tjänstemän och fäbodbrukarna. Tjänstemän vill ha konkreta mätetal och kvantitativa mått och inte kvalitativa mål för djurens välbefinnande och produkternas hygieniska säkerhet. Krav på anläggningar och rutiner som införts för att lösa problem i stordrift och industriell mathantering lämpar sig illa för de djurslag och byggnader som småbrukare med fäbodbruk använder.

Djurskyddets och rovdjurspolitikens tillämpning har därför blivit två centrala problem för att kunna fortsätta den traditionella fäboddriften som en egen näring.

En aspekt som inte behandlats i avhandlingen är frågan om livsmedelsberedskap, art- och genbevarandebanker och FAOs begäran om att skydda utrotningshotade lantraser. Den aspekten låg utanför fäbodarnas politiska rum!

Den norska opponenten påvisade drastiska skillnader i attityden till fäbodbruk (och hela jordbrukspolitiken) mellan Norge och Sverige. Bl.a. var grannar i norska fäbodar stolta över sina fäbodbrukare och betalar 600:- kilo ost, medan svenska fritidsgrannar klagar över att djuren äter upp blommor och skiter på deras verandor och vill köpa osten svart för nån hundralapp.

Funderingar Kommer myndigheter med prioritering av upplevelseekonomi och traditionstolkningar att eliminera fäbodbruket som jordbruksnäring och underordna det upplevelseentrepenörer och kulturtjänstemän?

Kommer det konventionella jordbruket att överta fäbodbrukets ideal men eliminera det som konkurrent?

Kommer problem i storskalig djurindustri att medföra rigorösa kontroll- och anläggningskrav även i den småskaliga djurhållningen, istället för en kvalitativ bedömning av om djuren mår bra och produkterna är sunda? Detta gäller både djurskyddsfrågor och livsmedelsanläggningar om man bara förmår kontrollera enkelt mätbara kvantitativa mått. Formulerande och tillämpning av lagar och förordningar riskerar att driva fäboddjuren från sin naturliga och ideala miljö till industriell djurhållning och matberedning, tvärtemot uttalade syften och mål.

Kommer förvildning av våra kulturbygder att drivas vidare genom Naturvårdsverkets prioritering av ”orörd natur” och rovdjur? Rovdjursforskarna, Viltskadecenter, NGOer och flertalet fäbodbrukare har kommit fram till att det inte går att ha vargrevir i samma områden som fribetande fäboddjur. De ansatser till förebyggande av rovdjursskador som prövats har inte visat sig fungera. Hur skapa samexistens då?

Det ”Svenska politiska rummet” verkar sakna beredskapsplanering för svensk befolkning i katastrofer eller ofredstider! Inte heller tas något ansvar för att bevara hotade lantraser eller flora och fauna och praktiskt kunnande som är beroende av fäboddrift. Viktiga resurser för förändrade tider riskerar att förintas, ett problem på högre politisk nivå som kan få ödesdigra konsekvenser om det inte behandlas vettigt.

Det är många och krångliga hinder att övervinna om ett levande fäbodbruk skall få existera och inte bara bli en Skansenattraktion eller inhägnade reservat.

Låt oss hoppas att denna avhandling läses konstruktivt av myndigheter och berörda intresseorganisationer så att fäbodbruket kan bevaras och utvecklas istället för att vara ett område för suboptimerat och okoordinerat styrande inom olika enheter med divergerande målsättningar.

Not.1           Efter disputationen framkom även att Patent- och registreringsverket sålt ut varumärket ”Fäbod” till ett livsmedelsföretag, som påtalar intrång när verkliga fäbodprodukter säljs med ”Fäbod”-prefixet. Läs även artikeln om Fäbodifiering i Filter nr 32/ 2013, http://magasinetfilter.se/magasin/filter-19-11/en-rufflares-dilemma.aspx

Åke Skogevall

Västerås

SNART ÄR LIDANDET ÖVER.

Detta blogginlägg handlar i huvudsak om klimathotet.

Det gemensamma mellan klimat- och energipolitiken och rovdjurspolitiken är att det hanteras av samma parti och samma ministrar. Och vi ska nog inte hoppas på för mycket. Om våra makthavare inte brytt sig om vetenskap tidigare, varför ska de göra det fortsättningsvis? De har ju snarare målat in sig i hörn där de kommer att bli kvar om de inte ändrar politiken fullständigt. Men det är det väl ingen som tror på? Det innebär ju i så fall att de måste erkänna att de har haft fullständigt fel och utsatt befolkning för onödiga skatter (på energiområdet) samt tvingat på folk vindsnurror och stora rovdjur som ingen efterfrågat eller önskat. Prestige är ordet, och brist på ryggrad och förmåga att tänka själv. Vår politikerkår har svalt allt som de s.k. miljöorganisationerna WWF, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och SRF, presenterat, på befolkningens bekostnad.

Tidigare uppfattning.

Att vi står inför ett klimathot är i huvudsak grundad på att iskärnor i Antarktis berättar om en ”normal” co2 halt runt eller strax under 300 ppm (parts per million = hundradels procent), och att halterna inte har ökat så snabbt som det senaste seklet. Nyligen passerades gränsen 400 ppm (0,4 % av atmosfären) på en mätstation på Hawaii och så hög halt har aldrig tidigare förekommit, sägs det. Denna förklaring har de flesta av jordens klimatforskare accepterat som sanning. Ja så påstås det i alla fall (alldeles som de skulle vara mer korrekt endast för att flertalet tror det).

FN: s klimatpanel IPCC har köpt konceptet och påstår att temperaturökningen på jorden kommer att öka med 2-4 °C och havsvattennivån kommer att öka flera meter om koldioxidhalten fördubblas (från 300 ppm till 600ppm). Denna domedagsprofetia sprids över världen och en del länder, och tyvärr Sverige, tror på detta och beskattar oss som om det vore tillförlitliga fakta. Länder har träffats på internationella sammankomster och formulerat ett flertal konventioner på miljö- och klimatområdet. Det började faktiskt med Stockholmskonferensen 1972.  Här finns ytterligare massor att läsa om detta. Vad som är sant eller falsk kan vi bara gissa.

Men, nu kan det visa sig att det mesta av detta är grundat på falska uppgifter, och därför bortkastat arbete.

Kritik har dock funnits men i system som våra i Norden, med vårt ”politiskt korrekt”, och en vilja att gå före (visa sig bättre än andra) har kritikerna hållits kort. Det märks bl.a. på när Stockholmsinitiativet bildades,  svarade det politiskt korrekta med att skapa en egen webbsida och där öppet håna och dumförklara kritikerna inom Stockholmsinitiativet. Det finns anledning att tro att för Uppsalainitiativets  anhängare fastnar nu skrattet i halsen.

Nu till nyheten.

Det visar sig nu vara fullständigt fel. Isländska Margret Steinthorsdottir har underökt dvärgbjörkens blad i sediment och funnit helt nya uppgifter.  (Själva rapporten här)

Senaste forskningsrönen (3 olika studier) säger nu att vi hade samma co2 halt för ”bara” 13000 år sedan. Och andelen co2 ökade då 100 enheter (ppm) på mindre än 50 år och sjönk sedan lika snabbt. Var och en kan också lyssna på detta här, SR sände detta i Studio Ett 5 juni.

De starkaste argumenten för klimathotet är därmed utraderade.

Att klimatpolitikens grunder (=ben) faller ihop som ett korthus kan illustreras med följande video. (uppdaterad länk)

Stackars Lena Ek som beskattar oss hårt med energiskatter och åker jorden runt och sprider lögner. Folket har redan med sina sympatier vänt centern ryggen, vi vill inte ha deras politik, vi tror inte på dessa domedagsprofetior. Vad tror du själv?

Läs mer om miljöbluffen här, http://gjakobssonblogonwolf.wordpress.com/2013/05/08/miljororelsen-och-den-globala-miljobluffen/

Kommer politikerna och partierna att ta in detta?

Akta er för WWF säger jag bara.

När jag nämt centern här ovan är det på sin plats att tro att WWF-, SNF-, Greenpeace- och SRF-are mest troligt är miljöpartister. De är alltså ett hot emot vår värlfärd och lika dåligt val till riksdagen som nuvarande centern.

De är just i färd med att ta livet av landets fårnäring, med sitt vargdyrkande, och i förlängningen avsevärt fördyra all köttdjursuppfödning. Det nya målet är skogen och skogsindustrin. De pratar om biologisk mångfald men struntar i  nationalekonomin. De är ju minsann ekofascister. De är anhängare av ekosofin, som har målsättningen att minska antalet människor på jorden. Då är det logiskt att de ger sig på de produktiva och våra matproducenter. Glöm aldrig det.
Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson sitter med i WWF: s förtroende råd. Han är av samma skrot och korn, glöm inte det heller.

Ett tidigare inlägg behandlade också samma frågor.

Läs och bli medlem i Föreningen Svenskt Landskapssydd – FSL, om du också tycker illa om vindsnurror.

Här kan ni gräva ännu lite djupare i ämnet. Detta är verkligen läsvärt (hoppa inte över).

Läs om 2 visa män under rubriken: Alla vill ha hållbarhet.

Och: Politikernas dilemma.

Samt: Yles märkliga klimatavtal.  I Sverige har vi ännu inte sett dokument som dessa överenskommelser, men vi upplever att de existerar när vi ser på TV och lyssnar på radion. Finns de i Finland, så finns de säkert även här. Fantastiskt att detta avslöjades, det går att spinna vidare på i all oändlighet hur propagandan fungerar i ett värlfärdsland i Norden på 2000-talet. Vilseförning av befolkningen –  av staten! Vi kanske inte ska vara så stora i orden när vi kritiserar andra länders förtryck! Vi har samma odemokratiska verktyg i användning på hemmaplan, usch!

För er som inte sett detta avslöjande om bedrägerierna som florerat så var så goda.